Vad ska jag ha för rubrik?

Jag sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck, Kent och Coldplay. Det är musik som alltid fungerar.. alltid. Hur många gånger man än hört låtarna är de fortfarande lika bra.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Jag finner inga ord. Jag tror egentligen att det finns för många ord, men ändå inte tillräckligt många som kan beskriva allt. Man vill dra ihop en middag med alla, låta allting vara som vanligt... men hur var det när det var som vanligt egentligen? Det värsta, absolut värsta med detta, är att det var vi som inte var med på det som får ta det största smällen. Det är vi som får se alla splittras, se människor som inte vill umgås. Det är vi som inte längre kan umgås med alla som vanligt. Man känner sig så arg, besviken och ledsen!! Jag tror inte att dom förstår. Det var vår sista sommar tillsammans. Och nog blev det så alltid. Fast vi hann ju aldrig uppleva någon sommar tillsammans. Men några är vi kvar. Och nu får vi väl göra det bästa möjliga av sommaren. Man orkar som inte bry sig. Men så fort man ser något som påminner om det som hänt bubblar det upp på insidan. Det känns hemskt när dom på något sätt verkar sopa bort det som hänt.. som att det egentligen inte var så fel. Att det egentligen inte var något alls. Även om det inte är upp till oss andra att avgöra om det är rätt eller fel, för det är ju deras liv. Men när det verkat påverka oss andra mest, känns det som att det kanske inte var det roligaste... faktiskt. Det känns som att vi vänner inte alls kan ha betytt så mycket. Eftersom det verkade så lätt att offra oss alla. Vet inte vad mer jag ska säga... för till slut hittar man inte mer ord. Även om det finns 23398202173083 känslor på insidan. Det är konstigt, så konstigt. Finns planer för något nästa vecka. Kanske, kanske att det kan få kännas lite som vanligt. Vore trevligt. Det behövs just nu tror jag.
Det var nog dagens djupaste tankar.